Härön 1:56 Utdrag ur broschyr 1998

Tillbaka till Dokument

Utdrag ur broschyr Härön, framtagen av Häröns Intresseförening 1998.
Texten nedan kommer från och är granskad av Erik Lachonius och har nedtecknats av Laila Mattiasson på 1980-talet. Kursiverad text är ren avskrift av text som Erik Lachonius författat.

”TRYCKHÅLET’

Torbernt 0lsson, född på Rösseberget, etablerade sig som affärsman, salteriidkare och skeppsredare, på Härön. Han ansåg att Rösseberget låg for långt från händelsernas centrum och köpte därför huset i Tryckhålet av en änka. Åt henne byggde han istället ett hus i Klämma

På Skaboholmen bodde Margareta Pettersson som dog 1847. Hennes dotter Anna Christina gifte sig med Torbernt 0Isson och flyttade till Härön. Tillsammans byggde de det stora röda magasinet 1847 och något senare det vita magasinet, badhuset.

Röda magasinet användes som spannmålsmagasin, för förvaring av havre som Torbernt köpte av bönderna på Tjörn. Havren såldes vidare till England. Anna Christina gav order att skeppen skulle ta med jord som barlast på hemvägen. Denna lossades på hemmabryggan och lades bakom och väster om mangårds­byggnaden och varmbadhuset. Den trädgård som anlades fick namnet Engelska trädgården. De gamla knotiga fruktträden spirar fortfarande och under dem blommar gammaldags pingstliljor och tusenskönor.

Torbernt Olsson dog i en ridolycka 1855, på väg till länsman vid Hoga på Tjörn. Han blev endast 39 år. Hans hustru Anna Christina fortsatte att driva köpmanshuset och startade även en badortsrörelse. 1864 invigdes varmbadhuset i det vita magasinet. Gästerna kom resande med ångbåten och fick njuta av varma tångbad i badkar av trä. Ett av dessa badkar finns bevarat. Trädgårds­byggnaden byggdes som bostad åt sommargästerna, som intog sina måltider i nuvarande boningshuset.

I trädgårdsbyggnaden hade den kända konstnären Karl Nordström sin ateljé sommartid under ca 25 år. Under den tiden fungerade fortfarande varmbadhu­set. Karl Nordström har hämtat motiv till många av sina tavlor från Engelska trädgården. I matsalen på Billströmska Folkhögskolan på Tjörn kan man se ett av konstnärens verk, en tavla som visar ”Kålhuvudet”, det stora gul/röda huset beläget i södra änden av Kyrkesund på Kyrkesundssidan. En annan berömd målning av Karl Nordström som kan nämnas är ”Hartippen”, som också har motiv från Tjörn.

Det vita magasinet blev, när varmbadet lagts ner, sillsalteri och lokal for långaberedning och så småningom tvättstuga.

När Anna Christina dog i början av seklet efterlämnade hon inga bröstarvingar. Hon testamenterade sina egendomar till sin systerson Alexis Lachonius. Han bodde tillsammans med sin maka till att börja med i ”Teddegården” innan de flyttade in i boningshuset. ”Teddegården” är det stora gula boningshuset omgärdat av grönt staket, beläget strax nordost om skolan.

Det röda magasinet har varit affär under lång tid. Där tillhandahölls den pro­viant som behövdes for segling med kuttrarna på Nordsjön. Affären drevs av Alexis Lachonius fram till 1935 då sonen Erik övertog rörelsen. Han drev affären där till 1978. Därefter arrenderades affären ut till Ulla Axelsson som drev den fram till 1988. Därefter var affären endast öppen sommartid i några år. Nu har magasinet renoverats och en restaurant öppnas sommaren 2003.

Dessutom användes det röda magasinet från 1935 och en bit in på  60‑talet, som lager för torkad långa. Långan fiskades på Shetland; fläcktes, spilades och torkades på bockställningar ute på holmar kring Härön.

För övrigt fanns det en drängstuga, belägen där oljetanken och telefon­kiosken står idag. Drängstugan utgjorde bostad åt tjänstefolket samtidigt som där bakades bröd till gästerna. Huset innehöll också mangel, där Häröborna kunde hyra in sig för att mangla. Drängstugan revs i början av 1940‑talet när den nya vägen skulle anläggas.

 

ERIK LACHONIUS BERÄTTAR OM FISKBEREDNING PA HÄRÖN

”År 1935 tog Storsjöfiskarnes Försäljningsförening u. p. a., Göteborg kontakt med ett antal personer i samhällena Klädesholmen, Nordviksstrand, Skärhamn, Kyrkesund, Mollösund samt Edshultshall för att utröna om det fanns möjligheter att i deras regi bereda spillånga och kabeljo för ovan­nämnda förenings räkning. Konflikt hade uppstått emellan de gamla uppkö­parna och storsjöfiskarna och när någon lösning ej var i sikte, beslöt föreningens medlemmar att själva låta bereda och försälja sin fångst. Detta var ju naturligtvis förenat med vissa risker då de nya fiskberedarna ej hade de gamla beredarnas erfarenhet och kunnighet i yrket. Dr Arvid Molander, Lysekil och Harry Kristensen, Göteborg, upprättade kontrakt gällande för ovannämnda förening och de nya fiskberedarna, där dessa åtog sig att bereda storsjöfiskarnas fångst av långa emot en garanterad ersättning per kg beredd, expedierad långa. Därefter avgick fiskebåtarna ut på sin första resa till Shetlandsöarna och fiskevattnen där omkring för att återkomma i början på juni månad för att låta bereda långan i egen regi.

Under tiden som fiskarna var ute på fisket hade de nya beredarna en mycket bråd tid. Magasinen skulle göras iordning, kar att salta fisken i skulle beställas och köpas in, spilor i mängd skulle tillverkas och torkställ skulle resas. Hänker skulle knytas upp på torkställens slanor och inte minsta bekymret var om torkställens kapacitet skulle vara tillräcklig, liksom mängden av spilor till spilningen av långan, som skulle hängas upp till tork. I Kyrkesund hade dylik beredning ej tidigare förekommit, så för egen del måste jag första året i någon mån anlita kunnigt folk från Skärhamn till hjälp. Men även på Herrön fanns några kunniga kvinnor som förut hade spilat långa. Män fanns det ganska god tillgång av att hjälpa till med fläkning av fisken samt yngre karlar till hjälp att frakta ut och hänga upp den färdigspilade långan. Första året hade vi åtagit oss bereda långa för tre fiskebåtar nämligen: ”Eris ”, ”Maud ” och ”Virgo ”, den sistnämnde hemma­hörande på Björholmen.

Den första båten som kom in för att lämna fiskefångsten till beredning var ”Eris ”. Hon anlände Annandag pingst och vi började lossen kl 06.00 dagen därpå. Första dagen tog vi emot tio ton långa, som skulle gälas, fläkas och spilas och sedan fraktas ut och hängas upp till tork. Två personer gälade långan, sju karlar fläkte långan medan två ynglingar kläppade upp och körde in långan till spilning i magasinet där åtta spilorsker tog hand om fisken. Första fraktningen med långan ut till torkställen skedde vid 8‑tiden, med båt. Vi var sex man som jobbade med upphängningen av långan. Tyvärr inträffade regn och disigt väder denna vecka för att sedan fö1jas av storm, vilket givetvis innebar stora risker för spillångans slutliga kvalitet. Lördag e m hade vi även berett långan för MD 76 ”Maud ”, som under veckan lämnat sin fångst, omkring 20 ton. Efter cirka 18 dagars tork var det dags att taga ner långan och skära ur spilorna och rumpepinnen. Därefter soltorka­des långan på berghällarna med skinnsidan upp. Sedan fraktades den hem för lagring och stämpling senare på hösten. Stämplingen utfördes av en särskild kontrollant, utsedd av Länsstyrelsen.

Den sjösaltade långan måste först läggas i blöt över natten, för att sedan fläkas och göras helt benfri. Därefter måste den åter b1ötläggas och tas upp för saltning i stora träkar, som rymde två ton färdigberedd kabeljo. Efter tre veckors lagring i saltlaken, var den färdig för expediering till grossister inom landet.

När storsjöfisket hade sin glansperiod var det omkring 55‑60 båtlag som deltog i långafisket vid Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna samt Rochall. Strax efter andra världskrigets slut fick fisket en väldig uppgång med stora fångster under kort tid. 1945, på sommaren, och de nästföljande åren fick båtarna mycket goda fångster. Det var ganska vanligt att båtlagen på två veckors fiske kunde fånga 50‑60 ton långa per fiskebåt. Detta innebar liv och rörelse i kustsamhällena och goda förtjänster för alla parter. Denna tid var kustsamhällena levande samhällen året om. Husen ägdes och beboddes av samhällsbor. Några hyrde ut ett par rum till sommargäster för någon månads tid på sommaren, för att dryga ut förtjänsten.

I slutet av 60‑talet och början av 70‑talet började kustländerna runt Nord­sjön utvidga fiske‑ och ekonomiska zoner till 200 sjömil per land. Detta innebar att länder som inte gränsade till Nordsjön utestängdes från sina gamla fiskeplatser och i fortsättningen fick fiska på licenser. För bl a långafiskarnas del innebar detta stora avbräck  i fisket, förutom massor av besvär att skaffa erforderliga licenser för fisket. Detta innebar att fler och fler båtlag slutade med detta uråldriga fiske och 1985 var det blott två fiskebåtar som var på långafiske. I år blir det troligtvis blott en båt som går ut för att fiska långa, en tragisk utveckling av detta gamla fiske, som århund­randen igenom givit kustens innevånare sin bärgning, även om det skett genom hårt arbete och stora risker.”