Härön 1:39 Mitt barndoms kök
Mitt barndoms kök
Försiktigt smyger jag mig upp för trapporna till tredje våningen i det gamla hyreshuset. Måtte jag inte träffa någon, väl medveten om att mitt ärende vore lite svårt att förklara. Nu står jag där utanför den lilla 2-rumslägenheten där jag levt i många år. Vilken känsla! ´Andreasson´ står det på namnskylten. I tretton år stod det ´Mathiasson´.
Och varför står jag nu här??
Jo! Är i dag 77 år. När jag var 20 flyttade vi härifrån och i många, många år har jag drömt att jag en dag skulle kunna få återse hemmet där jag upplevt så mycket. Det är inte dom båda rummen som ristat sig in i minnet- nej det är köket, där familjen mest höll till.
Söndag morgon:
Vaknar av ett välkänt ljud. Det är vår pappa som mal kaffe till frukosten. Under det att han smånynnar sprider sig den härliga doften. Först till storebror som sover i kökssoffan, vidare till lillasyster och mig. Jag som är morgonpigg går ut och njuter av att se pappa Oscar sittande på en kökspall med den gamla fyrkantiga kaffekvarnen fastklämd mellan knäna. Varmt god morgon! Sen får jag äran att duka fram lyxen till oss barn. Vi får kaffe med socker och grädde och mammas hembakta bullar att doppa i. Men inte genast. Först ska pappa duka kaffebricka till sig själv och till mamma Märta som fortfarande sover. Sen sitter vi barn i köket medan dom vuxna åtnjuter sitt morgonkaffe i ”stora rummet” där deras sängar står. Allt kändes varmt och gott!!
Hem från skolan:
Ut till köket där dofterna kanske skvallrade om vad vi skulle få till middag. Mamma var mästare på matlagning så den måltiden såg vi fram emot varje dag. Hon gillade också att överraska. Det underbaraste av allt var nog när man öppnade dörren och snabbt kunde konstatera att JAA! Vi får ”kroppkakor” allas vår favoritmat! En kvart över 4 kom pappa hem. Ungefär halv 5 satt vi bänkade tillsammans. Det var aldrig tyst vid matbordet. Allt som timat under dagen skulle diskuteras. Jag kunde inte låta bli att tralla och sjunga mellan tuggorna. Pappa Oscar log och sa; ”Man visste inte att bonden var galen förrän han sjöng när han åt”!! Aldrig fick jag tillsägelse att låta bli.
Efter läxläsning och lek och kompisträffar fram på kvällen, åter hem till köket för en kvällsmacka. Kanske åt vi en bit gravad makrill till brödet, men för det mesta mammas hembakade med margarin. Gott. Vi drack mestadels kakao eller kaffe med mjölk till. Framför allt: Prata. Prata. Allt diskuteras i mysig och fri anda.
En dag hade jag fått i uppdrag att grädda ett antal brödkakor. Som alltid stolt över att få ett förtroende, gick jag glad till verket. Först av allt sedan jag startat gasugnen. satte jag vår gamla vevgrammofon på en pall mitt på golvet, lyssnade sen på musik, trallade och sjöng till Tangokavaljeren, Ett Löjtnantshjärta, Jussi Björling, Hjördis Schymberg, Ernst Rolfs gamla schlagers och mycket annat. Texterna satt och jag sjöng med och hade en härlig stund.
Hur det gick med brödkakorna? Jo då!! Det var bara det att jag inte hade hajat det där med bakdukar. Utan att fundera lade jag dom nygräddade kakorna på ”tidningspapper”!!!! Kan försäkra att det brödet inte smakade som det skulle men vi åt upp det Till det fanns inget alternativ. Kan inte minnas att jag fick nån´ åthutning men jag hade lärt mig att tidningspapper inte passade i detta sammanhang.
Städning
Varje vardag efter middagen satte sig mamma och pappa på sina cyklar och trampade ner den långa vägen från Lundby ner till Köpmansgatan i centrala stan till en pappersfabrik där mamma hade en städning. Vad jag minns var där jättestora ytor där det luktade klister och papper. Ca. 2 timmar tog det innan det var dags att fara hem.
Sommarlov:
Jag är 12 år. Mamma Märta läggs in på sjukhus för en planerad operation.Det föll på min lott att ta´ hand om hushållet. Sagt och gjort. Fick en summa pengar till matinköp. Vad jag skulle laga fick jag själv bestämma. Inga föreskrifter. Som vanligt litade mamma och även pappa på att det skulle jag nog klara. Första dagen när jag var i Konsum för att handla fick jag se små efterrättsskålar i gulfärgat glas, med fot, dom var underbara! Omgående bestämde jag mig för att köpa sådana. Jag hade ju ”så mycket pengar” Jag knåpade och räknade. Varje dag stod mat på bordet till ”min” familj. Enkelt fick det bli för det måste räcka till mitt lilla specialinköp. Ingenting sa’ jag till pappa och syskonen. Det hela skulle bli en glad överraskning!!Och tro det eller ej, när mamma Märta kom hem stod där 12 skålar! Och vad bättre var. Jag hade lite pengar över att redovisa. Jo visst tyckte mamma att jag varit duktig. Dock fanns där en som kände sig föranledd att småklaga och det var storebror Rolf. ”Vi fick nästan ingenting annat än köttbullar”!
Skovård
Mitt på golvet i det lilla köket satt pappa ibland och lagade skorna våra. Minns så väl doften av läder, vax och olika smörjor som användes. Intressant var också den ljusblå verktygslådan där pappa förvarade det som hörde till.
Cigaretter
Tog han paus var det kanske för att vid köksbordet sätta sig och rulla några cigaretter. Lasten var både mammas och pappas. I en plåtburk förvarades tobak. Pappa la´ i en sockerbit för att hålla kvar fukten. Färdiga cigarettpapper var svåra att få tag i så han skaffade stora tunna ark klippte till lagom stora bitar som skulle passa till cigaretterna. Han la´ut den lilla ledade mattan. På den ett papper, vidare en sträng av tobak lite lim längs ena kanten. Allt rättades till och rullades sen ihop till en cigarett. I en liten platt burk packade pappa sen ett par lager av färdiga, inte alltför jämna ”pinnar” som ganska så snart avverkades.
Mamma som hade svår astma tror jag aldrig tänkte på att det där med rökning kunde vara anledning. Hon påstod t.o.m. att en cigarett gjorde susen när anfallen kom!! Har många gånger tänkt på att trots att mamma Märta var på gränsen till pedant, vädrade skurade uppifrån och ner ofta, ofta, så måste vårt hem alltid haft en doft av rök.
Men i mina minnen finns absolut inga negativa dofter. Tvärtom. Doft av god mat och nybakt bröd däremot och kanske doften av den nyskurade blå och rödrandiga trasmattan som man klev på när man kom in men framför allt den varma gemenskapskänslan i familjen. Kände mig alltid famnad av den. Det tror jag har påverkat mitt liv.
Så står jag då här utanför ”min” gamla dörr där det står ´A. Andreasson´.
Medan jag går ner för dom gamla slitna stentrapporna tänker jag;
”Vem kan du vara ´A. Andersson´? Har du det också gott i det lilla köket?”
Undrar så om du någon gång tänkt på vem som bodde här från början? Det får du förmodligen aldrig veta men jag kan bara hoppas att du i detta lilla kök haft möjlighet att uppleva lika mycket värme och kärlek som jag minns för så många, många år sedan.
September 2008
Ulla-Maj